Josephine

Regnet öser ner och jag Håkans texter strömmar ut ur högtalarna. Har ni någon gång önskat att man kunde se ljudvågorna? När jag gick i sjuan var jag så ledsen över att jag inte kunde se de vågorna man målade som havsvågor. Tänk så mycket våra ögon inte kan uppfatta, men som vi känner till. Precis som det där med att man inte kan ta på känslor. Att man inte kan hålla lycka i handen. Eller strypa ilska. Eller krama ur sorgens tårar. Eller bevara friheten i en låda under sängen. Att vi bara kan känna känslor. Fast jag väljer nog hellre att känna känslorna än att se på dem som föremål. Man får bara förlita sig på att de finns där, osynliga, precis som ljudvågorna.

Jag kan inte sluta tänka på det som hände på Utøya. Att en enda människa kan vara så fylld av hat och utöva så mycket ondska. Att en människa inte kan se sina medmänniskor som likvärdiga. Att han inte kan förstå att bakom varje människa finns en familj, känslor, tankar och drömmar.

Varje gång det sker något hemskt hoppas jag och ber att detta är sista gången. Sista gången någon siktar ett vapen eller placerar ut en bomb eller våldtar eller slår ihjäl någon. Varje gång hoppas jag att all ondska ska försvinna ur världen. Och nu hoppas jag att det allt är sista gången vi får se någonting så otänkbart hemskt.

Alla mina tankar går till de som blev offer för en sådan otrolig grymhet och deras familj samt vänner. Ta hand om era nära, för när allt kommer omkring så har vi egentligen bara varandra.

Hej! Det var nästan en vecka sedan jag uppdaterade... det blir så när man jobbar övertd varje dag. Jag ersätter två personer och det blir en aning slitsamt, speciellt när man inte har fått lära sig allt av en jag ersätter. Jag går upp klockan fem varje dag, är hemma vid sex och somnar halv elva. Detta är min rutin. Tur då att sommaren är grå och regnig! Nu ska jag registrera mig på linnéuniversitetet och kika runt lite!

Ta hand om er!

Puss!

Jag kan fortfarande inte förstå det. Jag ska flytta till Kalmar i höst och läsa det bästa programmet av de alla, media management.

Under tiden jag jobbar har jag lite tid åt att tänka på annat än in- och utskrivningar, medidoc, treserva, webbsotis och alla andra konstiga datorprogram. Och i dag tänkte jag på den senaste Harry Potter-filmen. 

Jag vågar inte se den. Allvarligt. Jag hatar alla former av avslut och bara tanken får mig nästan att gråta. Det är helt sjukt, vilken mes jag har blivit! Förr skulle jag kasta mig över tangentbordet och bokat biljetter, nu vågar jag knappt öppna titta på ens webbläsaren!

Någon gång måste jag se den, men nu är jag rätt så glad att ha jobbet som ursäkt för att jag inte kan haha! Ta hand om er. Och ja, jag har läst boken. Och ja, jag vet att slutstriden kommer att se annorlunda ut och bli längre. Puss